Detta är min andra artikel i en dialog med Magnus Söderman angående om svensken bör försvara Sverige vid ett krig. Min första artikel hittar du här, samt Magnus svar hittar du här.
Inledning
Inledningsvis vill jag tacka Magnus Söderman för att han tog sig tiden att läsa samt besvara min första artikel. Dessvärre verkar han ha hakat upp sig på de mindre viktiga punkterna jag framförde i min artikel, istället för att direkt möta mina farhågor rakt på sak. Jag ämnar i denna artikel bemötta den kritik som Magnus lyfte fram, samt belysa några punkter som jag hade önskat Magnus hade besvarat. Jag kommer även svara på de 5 frågorna som Magnus ställde till mig.
Först några klargöranden
Magnus börjar sitt svar med att förtydliga att det är skillnad mellan regimen och nationen. Med regimen verkar han mena Sveriges elit, medan nationen verkar han definiera som en blandning av Sveriges landskap, kulturarv, städer, byar och svenskarnas rätt att bo och bilda familj bland sagd landskap, kulturarv, städer, byar o.s.v. Detta, menar han, är vad som är värt att försvara, oavsett om man av händelse råkar försvara regimen samtidigt.
Allt detta håller jag med Magnus om. Argumentet var aldrig att det inte fanns saker värdigt att dö för. Mitt argument var att vi som svenskt folk skulle förlora mer på att vinna ett blodigt krig än om vi inte hade slagits. Vi skulle även inte vinna någonting av att offra majoriteten av den svenska manliga befolkningen för att slippa en ny ockupationsmakt. Det var vad min artikel handlade om. Ren pragmatism, inte idealism. När vi analyserar vilken väg att gå måste vi se på verkligheten som den är, inte såsom vi vill att den ska vara.
Min ståndpunkt är inte att rysk ockupation skulle vara bra för svenska folket, endast att det skulle vara mindre dåligt än att Sveriges population minskar under loppet av ett par år till en obetydlig minoritet i sitt eget land efter ett krig.
Var jag och Magnus huvudsakligen skiljer oss är: Vad ger svenskarna bäst möjlighet att bilda familj och leva i sitt eget land - Under en rysk ockupation, eller efter ett blodigt men segrande krig under rådande elit?
Ryssland som ockupationsmakt
Magnus målar upp mig som att jag ser Ryssland som en “befriare” och en “frälsare”. Detta kan inte vara längre från sanningen. Denna förvirring verkar härstamma från att jag skrev att en nationalistisk anda skulle väckas av en rysk ockupation. Jag kan hålla med Magnus om att jag skrev detta påstående i lite för starka ordaval. Mitt argument var aldrig att vi ska låta Ryssland ockupera oss med syfte att det skulle väcka någon nationalistisk anda. Mitt argument var att det är det minst dåliga alternativet i ett sådant scenario.
Om jag hade kunnat i efterhand korrigerat mitt utalande hade jag nog lagt in ett “eventuellt” någonstans. Men till mitt försvar trodde jag inte Magnus skulle finna det utalandet så kontroversiellt - han själv är i uppfattningen att vår nuvarande elit skulle “vakna upp” av ett krig med Ryssland. Detta finner jag som mer kontroversiellt än mitt uttalande!
“När Sveriges och Europas politiska ledare – och folk i gemen – till slut vaknar upp till insikten att deras politik och ignorans gjort oss till bytesdjur inför rovgiriga fiender, när de ser att resurserna slösats bort på värdegrund, wokeism och mångkultur, då ska de också se nationalisterna på barrikaderna. Där vi alltid har stått.”
Magnus Söderman Vi försvarar Sverige. Punkt.
Magnus skriver också att endast i motståndet som folk återföds, och ger Finlands vinterkrig som exempel. Lite ironiskt exempel, eftersom det var endast efter Rysslands ockupation av Finland 1809 (efter svensk kapitulation) som den Finska längtan efter självständighet först väcktes hos det finska folket. Jag håller med Magnus om att motstånd samlar ett folk, men det är inte det enda som gör det.
Andra historiska exempel på folk som återföds av en ockupation är det tyska och italienska folken under Napoleons ockupation. Innan Napoleon erövrade tyskarna och italienarna bestod dessa folk av många konkurerande småstater. Dessa småstaters identitet var mer bundna till religionen och politik, snarare än till sitt folk som sådant. Efter ockupationen däremot väcktes idéer kring ett enat Tyskland och ett enat Italien fram bland båda dessa folk. Ett modernare exempel skulle vara Palestinierna, vars nationalism väcktes av Brittisk, och sedan Israelisk, ockupation.
“Which way, Swedish man?”
Mitt argument var aldrig att Ryssland skulle vara bra för svenskar, utan att det skulle vara mindre dåligt än att - efter att ha blivit kraftigt försvagade av ett krig - fortsätta vara under rådande elit. Det var i princip vad hela min artikel handlade om. Ett av argumenten jag hade var att vår nuvarande elit vill se ett folkutbyte ske i Sverige - medan Rysslands elit inte vill det. Magnus verkar däremot vara inställd på att Ryssland faktiskt vill se ett folkutbyte i Sverige. Som argument för detta nämner Magnus exempel från Sovietunionen.
Mitt motargument är simpelt: Sovietunionen kollapsade 1991, och det Ryssland som finns idag är inte den kommunistiska terror regimen som styrde då. Om det hade varit Sovietunionen vi pratat om hade jag aldrig skrivit min första artikel. Men jag ger Magnus en chans att vinna mig över: kan Magnus ge mig ett exempel på ett eller flera folk som dagens Ryssland (inte soviet) har varit i aktiv agenda att utbyta från sitt egna land? Om Magnus kan göra detta så erkänner jag mig besegrad och håller med Magnus om att det är bättre att slåss.1
Ett annat argument jag hade var att under ett krig så kommer vår importerade population från andra länder inte att strida för Sverige. Utan att vara för grafisk så låter jag läsaren själv föreställa sig vad som kommer hända med svenska kvinnor och barn som lämnas försvarslösa hemma, i städer fyllda med kriminella främmande män i krigsförbar ålder. Detta låter Magnus stå obesvarat.
Så vad påstår jag om Ryssland?
Låt mig göra det tydligt vad min nuvarande ståndpunkt kring Ryssland är.
Jag påstår att Ryssland kommer ockupera oss för våra resurser och vår geografiska läges skull. Jag påstår att svenskar inte skulle vara fria under rysk ockupation. Jag påstår att det skulle vara svårare för svensken att bli fri under en rysk ockupation jämfört med dagens status quo. Jag påstår INTE att det skulle vara bättre under rådande status quo EFTER att svenskarna decimerats av ett segrande krig.
Som Magnus själv skriver så dör svensken ut långsamt just nu pga lågt barnafödande, men därmed finns det fortfarande tid att vända trenden. Men efter ett krig dör vi ut snabbt. Tidshorizonten att vända trenden blir drastiskt kortare. Ett folk som redan håller på att långsamt utplånas, utplånas snabbare av ett krig.
Jag ser både vår nuvarande elit och Ryssland som fiender. Jag har inte sett några bevis för att Ryssland skulle vilja begå ett folkutbyte av svenskar från Sverige. Jag har dock sett bevis för detta från vår nuvarande elit. Utifrån detta ser jag den nuvarande eliten som ett större hot än Ryssland. Under Ryssland skulle det i alla fall finnas svenskar kvar i Sverige. Om saker fortgår såsom det gjort hittills, påskyndat av ett krig, så är prognosen mycket mycket dålig.
Slutligen vill jag också göra det tydligt att jag inte råder till total passivitet, utan till att välja våra strider. Den som strider överallt sprider ut sin styrka tunnt och förlorar överallt. Låt oss fokusera vår styrka på att göra vårt folk starkt, inte tömma ut den lilla styrka vi i dagsläget har.
Svar på konkreta frågor
Magnus avslutade sin artikel med fem konkreta frågor. Här är mina svar.
“Du skriver att en rysk ockupation skulle kunna ”väcka” svensk nationalism. På vilket historiskt exempel grundar du den uppfattningen och inom vilken tidsram från nederlag och ockupation ser du det inträffa?”
Som tidigare nämnt är Finland, Tyskland och Palestina tre bra historiska exempel. Angående tidsramen beror det på väldigt många faktorer: folkets kultur, ockupationsmaktens kultur, ockupationsmaktens grymhet osv.“Du menar att Sveriges elit gynnas av att svenskar dör i krig, eftersom det skulle lösa skuldkrisen. Menar du på allvar att banker och stat vill att hundratusentals svenskar ska dö för att balansräkningen ska bli bättre? Hur skulle en sådan strategi ens fungera i praktiken?”
Du tror inte vår stat och bank är kapabla att tänka i sådana banor? Jag påstår att nuvarande svensk elit är sociopater, som endast tänker i form utav siffror och excel ark. “Line go up” mentalitet. Tänkare såsom Academic Agent (AKA Neema Parvini) har skrivit övertygande om hypotesen att vår elit vill ha mångkultur egentligen som en “Human Quantitive Easing”. Om man ser på människoliv såpass lättvindigt, varför skulle inte vår elit ta tillfället vid akt vid ett krig och lösa lite andra obekväma problem? Det hade varit väldigt lätt att selektivt skicka ut “de oönskade” till de dödligaste uppdragen. Något liknande hände i USA under andra världskriget, där Roosevelt nekade voluntärer i förmån för en värnplikt där staten handplockade vilka som skulle bli tvingade in i kriget. Hatet mot svensken (och andra Europeiska urbefolkningar) bland vår elit är heller inte okänd.“Du menar att vi redan är ”ockuperade” eftersom vi lever under en fientlig elit. Men om regimen ses som en ockupationsmakt – varför skulle ytterligare en ockupation, denna gång av Ryssland, göra situationen bättre?”
Det handlar om ockupationsmaktens intentioner med svenskar. Jag har inte funnit något bevis för att Ryssland vill få bort svenskar från Sverige. Jag har funnit bevis för det från vår nuvarande elit. Och jag menar inte att det skulle göra situationen bättre från hur det är just idag. Jag menar att det skulle vara bättre att vara ockuperade utan att ha först blivit decimerade av ett krig.“Du listar allt som är förfallet i dagens Sverige och säger att det inte är värt att försvara. Samtidigt erkänner du att etniska svenskar är värda att försvara. Hur går det ihop? Hur kan man vilja skydda folket men inte landet där folket bor?”
Du har rätt, jag borde lagt till Sverige som svenskars hem som värdigt att försvara. My bad, men hade verkligen Ryssland hindrat svenskar från att bo i Sverige?“Du hävdar att ett krig skulle försvaga svenskarna så mycket att vi inte kan återhämta oss. Men är inte alternativet – att inte försvara oss – i själva verket att vi går under utan strid? Vad är mest värdigt: att kämpa med risk för nederlag, eller att ge upp på förhand?”
Vad är din definition av “går under” i denna kontext? Min definition av “går under” är när det inte finns några svenskar kvar. Att ett försvagad folk under en elit som vill få bort oss är i enorm risk för att sluta existera borde säga sig självt. Då är det bättre att vara under en ockupationsmakt som inte vill få bort oss.
Avslutningsvis
Magnus har valt att att fokusera största delen av sin kritik på de mindre argumenten jag framförde. All kritik är välkommen, men när fokuset blir på det mindre istället för det viktiga så pratar vi om varandra. Om Magnus vill fortsätta detta samtal, vilket jag hoppas han vill, så undrar jag:
Hur tror du, Magnus, att våra importerade folk kommer agera under samt efter ett krig? Vad tror du händer med de kvinnor och barn som lämnas med dessa främmande män under ett krig?
Vad tror du kommer hända med överlevande nationalister efter ett segrande krig? Vad kommer hindra vår elit från att behandla dessa illa, såsom dom behandlat tidigare patrioter (se mina exempel från min förra artikel, t.ex tidigare ww2 veteraner)?
Tycker du att vi lever under ockupation idag? Om inte, varför?
Tror du verkligen att dagens Ryssland vill se ett folkutbyte i Sverige? Vad grundar du det på?
Du skriver “Historien är full av exempel på folk som drivits i exil. De har förlorat språk, traditioner och identitet.” Men min fråga blir: har vi inte redan förlorat allt detta som du attribuerar till folk i exil? Svenska språket har blivit fördummat och förenklat, våra traditioner kan sammanfattas som orsaker att suppa ihjäl oss, och hade man frågat godtycklig svensk vad det innebär att vara just svensk hade majoriteten sagt något i stil med “om du är uppvuxen här och pratar språket”.
Och innan Ukraina kommer upp i disskusionen här så vill jag påpeka att Ukraina som helhet inte är under rysk ockupation, och att vi endast har Putins ord att gå på när det kommer till Putins agenda kring ett besegrat Ukraina. Vi vet helt enkelt inte än vad som kommer hända civilbefolkningen av Ukraina efter kriget, annat än att det kommer vara mycket svår för Ukrainarna som folk att återhämta sig efter att ha fått flera generationer av Ukrainska män dödade.